Under många år har Kristi kropp i Sverige nonchalerat tjänstegåvorna. Enligt Paulus är de fem till antalet: Apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Av dessa har vi endast fokuserat på pastorn medan övriga helt eller delvis saknats. Resultatet syns nu tydligt. Många församlingar saknar den slagstyrka och tydlighet som forna tiders kristenhet stod för. Många herdar vågar inte längre predika Guds ord.

I december 2022 delade Leif Boström, medlem i församlingen Livets Ord i Uppsala, en både skakande och uppmuntrande profetia i ämnet. Hälsningen gick i stora drag ut på att Gud kommer resa upp sina tjänare profeterna på plats efter plats i Sverige. De kommer dock inte bli väl mottagna överallt. Tvärtom kommer de bli anklagade för att splittra församlingar och anklagas för att "störa friden". Vissa kommer t o m att hata dessa profeter, men Gud ska beskydda dem. 

Gällande herdarna sänder Herren i samma profetia en särskild varning. Om de inte predikar Guds vilja kan herdestaven ryckas ur deras händer. Om du bär på en herdekallelse eller redan står i en sådan tjänst bör du självklart begrunda denna hälsning.

Ta del av hela profetian på Youtube genom att söka efter Leif Boströms namn eller i Världen Idag där den återgavs i ett nummer vid tidpunkten. Jag skulle vilja uppmana varje församling i Sverige att pröva profetians starka innehåll under både bön och samtal. Många av oss är ovana vid detta, men då är det hög tid att hörsamma Skriftens ord. Kanske är det just du som läser dessa rader som ska uppmärksamma budskapet i din gemenskap?

Vad skulle hända om alla församlingar avsatte en söndag i månaden för evangelisation? Tanken for genom mitt huvud en dag i december 2022 när jag och frun satt och pratade i vårt vardagsrum. Vi kristna klagar ju nämligen återkommande på att sökarna inte kommer till våra gudstjänster och andra samlingar.

Istället för att färdas till våra kyrkor skulle vi således samlas på gator, torg och andra offentliga platser denna dag. Om en lördag varje månad kan anses mer lämplig på den plats där ni bor så går det självklart lika bra. Huvudsaken är att er församling gemensamt agerar mot ert samhälle eller stad. Kyrkobyggnader kan vara en bra samlingsplats för troende, men de har visat sig ha sina brister då det gäller att nå nya människor. 

För de medlemmar i er gemenskap som av olika orsaker inte kan "gå ut" finns en given uppgift dessa dagar. Om det är någon gång vi behöver våra syskons förböner så är det när vi aktivt försöker sprida Jesus. Kanske vill andra bjuda på kaffe eller erbjuda traktater. För dem som är blyga eller ovana att vittna kan denna uppgift bli en mjukstart på er satsning.

Nästa gång ni möts till gudstjänst är det såklart dags att rapportera om erfarenheter från föregående helg. Det är viktigt att flera delar framgångar och eventuella misstag att lära av till nästa gång. Våga berätta om konkreta händelser utan att för den skull avslöja personliga förtroenden i samtalen. Ge inte upp om det går lite trögt i början. Efter några gånger kommer ni bli varma i kläderna. Vågar din församling anta utmaningen?

Vi ägnar en stor del av vår tid till att samla skatter. De flesta samlar dem här på jorden: Hus, bilar, husvagnar, husbilar, båtar, eletronikprylar, sommarstugor, resor, utbildningar och fina titlar. Jesus råder oss att istället samla skatter i himlen!

Bibeln säger att även troende får äga saker. För varje inköp och investering vi gör ökar dock risken för att allt detta börjar äga oss istället för tvärtom. Jesus råder oss istället att samla våra skatter i himlen. Som efterföljare har vi således erbjudande om en alternativ livsstil som mer präglas av enkelhet och måttlighet under jordelivet. Det märkliga är att en sådan hållning ofta innebär en härlig känsla av glädje, frihet och oberoende. 

När Jesus talar om att samla skatter gav han ett alternativ. Istället för att ständigt utöka sitt jordiska förråd på prylar avslöjar han att varje människa även har ett himmelskt förråd som kan fyllas. Här på jorden ängslas vi dessutom ständigt över att vårt förråd ska bli förstört eller tappa värde. Det himmelska är däremot helt skyddat och bevarar sitt värde. Jesus klargör även att vi inte kan tjäna två "herrar" samtidigt: Om vi både vill behaga Gud och Mammon (rikedomen) kommer vi få problem. Vi kommer älska den ene och hata den andre! Därför behöver vi fråga oss: Vem vill jag tjäna? Mina aktier och bitcoins eller Gud?

För vår egen privata del har vi exempelvis valt att köra grannskapets absoluta billigaste bilar. De har många gånger varit 15-20 år gamla, men eftersom jag gillar att vårda det vi äger har bilarna fungerat bra. För mig som mångårig företagare i bilbranschen hade det annars varit lätt att ryckas med i hetsjakten på de senaste svindyra modellerna. Genom vårt val har vi i praktisk handling visat vår omgivning (både frälsta och sökare) att livsglädjen inte sitter i en dyr bil på garageuppfarten. Just nu kör vi en välvårdad och 23 år gammal Volvo V70 med 34 500 mil på mätaren. Befriande!

Hur samlar vi då skatter i himlen? Jag tror att det sker genom att sprida evangeliet och i kärlek leva våra liv för Gud. Allt sådant som nödvändigvis inte uppmärksammas här på jorden kommer en dag få sin lön av Herren. Han som ser i det fördolda och lönar dem som troget utför hans vilja kommer inte bli dig någonting skyldig. Om du däremot lever för den här världens rikedom och ära kommer du en dag bli besviken. För den som ständigt jagar människors erkännade och försöker imponera med sina ägodelar kommer finna sitt himmelska förråd ekande tomt. Tyvärr är det många kristna som är mer intresserade av att vara erkända av samhället och vännerna än av Gud. Hur är det med dig? Var samlar du dina skatter?

Sätter du kyrkkaffet i vrångstrupen när du läser rubriken? Varför skulle vi frivilligt sätta hänglås på våra kära samlingslokaler? Ändå finns det skäl att fundera över frågan som en sista utväg att rädda de förlorade i Sverige!

Ett förslag att stänga våra fina kyrkor kan tyckas drastiskt och nästan blasfemiskt. Många av oss har nämligen starka band till vår hemförsamlings lokaler oavsett om det är ett litet missionshus på landsbygden eller en kyrka i en stad. Nostalgi och affektionsvärde kan vara bra på många sätt, men ibland kan sådant faktiskt ligga i vägen för det som är ännu viktigare. 

Problemet med våra samlingslokaler är att de blivit en tillflyktsplats. Vi belägrar oss regelbundet i dem, en eller flera gånger i veckan, för kristen gemenskap och andliga verksamheter. Det är naturligtvis inget ont i detta, men om flykten till våra kyrkolokaler sker på bekostnad av vårt huvuduppdrag riskerar de att mer utgöra ett hinder än en hjälp för våra goda intentioner.

Vad beror detta på? Har Gud plötsligt övergivit vårt land och vårt folk? Nej, absolut inte. Problemet är nog snarare att kristna drunknar i "verksamhetens höga vågor" inne i kyrkorna. Vi hinner helt enkelt inte engagera oss i det som sker utanför kyrkväggarna, eftersom våra inåtriktade verksamheter stjäl vår "andliga tid". Möten i styrelser, planeringsgrupper och kommittéer ska genomföras och sedan ska vi besöka alla planerade gudstjänster och samlingar. Av dessa sker lejonparten i våra kyrkor dit vanliga svenskar sällan hittar. På tryggt avstånd från "vanligt folk" dricker vi vårt nybryggda kyrkkaffe och undrar än en gång varför de ofrälsta aldrig syns till. Är det möjligen dags att stänga våra kyrkor?

Sverige befinner sig i ett mycket allvarligt andligt läge. Vi lever dagligen parallellt med människor där minst 95% inte har någon eller liten kännedom om Jesus och frälsningen. Forna tiders grundläggande bibliska kunskaper saknas nu nästan helt, särskilt bland yngre och medelålders svenskar. På några få decennier har evangeliet blivit mer eller mindre bortsuddat ur befolkningens medvetande. Jesus har snabbt ersatts av humanism, nyandlighet och inte minst österländsk religion introducerad som yoga och mindfulness. Inte mindre än 12% av alla svenska kvinnor uppger idag att yoga är deras favoritträning!

Söndag efter söndag möts tusentals plikttrogna kristna för att fira gudstjänst. Det som kunde vara veckans höjdpunkt har dock allt oftare förvandlats till en välregisserad "föreställning" med en publik. Hur blev det så här? Varför anordnar vi inte våra samlingar enligt Paulus mötesmodell?

De flesta av oss har besökt möten i många olika kristna sammanhang. Namnen på samlingarna kan självklart variera från rena väckelsemöten till högtidliga nattvardsgudstjänster liksom namnet på utsidan av kyrkväggarna. Det verkar dock inte längre spela någon större roll vad gudstjänsten kallas eller om församlingen tillhör Svenska kyrkan, EFK, Equmenia eller något annat samfund. Liturgin känns allt som oftast igen på den välregisserade föreställning som utspelar sig framme vid scenen eller altaret.

Till vår glädje kan vi konstatera att Gud vill något mycket mer då vi möts. I stark kontrast till dagens ceremoniella och rigida möteskultur visar sig nämligen en helt annan bild genom aposteln Paulus i 1 Kor 14:26. I den enda godkända "instruktonsboken" för församlingen framträder en alternativ mötesmodell där varje enskild deltagare antar en ständigt aktiv roll. Plötsligt vaknar det "allmänna prästadömet" till och får göra skäl för sitt namn när enkla troende delar vad Anden än lägger på deras hjärtan. Det kan vara undervisning, lovsånger, förböner, profetior, tungotal, uttydningar, bön för diverse behov, vittnesbörd eller uppenbarelser.

Denna bibliska mötesmodell förutsätter dock att vi visar fullt förtroende för den helige Andes suveräna "mötesledning". Om vi behöver en mänsklig sådan måste dennes roll tonas ner och mer anta rollen som andlig lots. Notera att Guds modell även innebär att våra mötestider kan variera kraftigt från gång till annan. I väckelsetider vet man endast när mötena börjar, men aldrig när de slutar. Just denna andliga erfarenhet delas bl a från den nu pågående väckelsen på Vigeland i Sydnorge. Ni behöver dock inte vänta på en sådan för att börja praktisera Paulus mötesmodell redan idag.

Vill du läsa mer om förvandlad möteskultur rekommenderar jag boken "Vi behöver en ny reformation" där jag skriver mer i ämnet.

BESTÄLL BOKEN HÄR!

Jodå, turordningen på mötesledarens nogsamt planerade inslag kan skifta från söndag till söndag. Vi vet dock att inledningsord, bön, en psalm, en kort predikan, pålysningar, ett par psalmer till, kollekt och välsignelsen ingår i nästan alla våra möten innan eventuellt kyrkkaffe vidtar. Variationen är således liten och de som på förhand vidtalats att medverka begränsad till endast präst eller pastor samt mötesledare och musikanter. Alla vi andra som finns med utgör en passiv "publik" inför vilka de sistnämnda kan utföra sina inslag i ord och ton. Det är självklart fullt tillåtet att genomföra gudstjänster på detta sätt, men är det trots allt inte något som saknas om vi är ärliga? Är det verkligen meningen att samtliga övriga deltagare, som värdefulla bärare av olika andliga gåvor och tjänster, sitter mer eller mindre overksamma söndag efter söndag? Är detta Guds ultimata tanke med gemenskapen då vi strålar samman? 

Klockan har just passerat åtta denna vackra sommarkväll i juli. Jag lutar mig bekvämt tillbaka i vår röda tygsoffa redo att följa en streamad sändning från en stor kristen konferens. Då manar Gud mig att skriva en bok till frikyrkan i Sverige.

Jodå, jag hade under en tid känt en stor vånda över tillståndet i frikyrkan. Jag hade ju själv varit en del av denna andliga rörelse i över 30 år varav nio år som pastor. Jag kunde heller inte förneka hur denna en gång så modiga kyrka tappat mycket av sin forna roll och relevans i Sverige. Andens liv och nöden för människors frälsning hade långsamt ersatts av förutsägbara ritualer och en liturgi som mer liknade den statliga enhetskyrka man en gång övergivit. Ändå kom Andens uppdrag att skriva "Vi behöver en ny reformation" överraskande.

Jag hade förvisso själv lyssnat till klargörande förkunnelse i ämnet av en dansk predikant. Det blev nu min uppgift att placera allt i en svensk kontext i kombination med mina egna mångåriga erfarenheter. Jag valde ett antal andliga och kulturella företeelser som gjort att dagens frikyrka inte längre fungerar enligt bibliska principer. Här kan nämnas pastorers rädsla att predika Guds ord, vårt föreningstänkande samt vårt sätt att konsumera kristendom då vi samlas istället för att vara med och bidra. 

Självklart ville jag även ge bibliska råd för frikyrkans helande: Vi måste nu åter se Andens gåvor i funktion, utse ledarskap på Bibelns sätt, återupprätta de fem tjänstegåvorna, låta Jesus vara huvud och återerövra urkyrkans andefyllda och aktiva möteskultur. Eftersom det andliga läget i frikyrkan är mer allvarligt idag än då jag skrev boken råder jag alla kristna i Sverige att läsa och begrunda innehållet. Kanske är det du som ska introducera en nödvändig reformation i din församling?

Beställ mina böcker "Vi behöver en ny reformation" och "Nöd för Sverige" genom att klicka HÄR!

Att verka i offentliga gåvor och tjänster innebär en särskild utmaning. Ena stunden läser någon vackra bibelord i kyrkans predikstol eller sjunger och spelar lovsånger inför sina trossyskon för att i nästa glömma alltsammans. När mötet är slut är den nyss så engagerade och hängivne predikanten, mötesledaren, musikern eller sångaren inte alls lika intresserad att tala om Gud eller sin kristna tro. När strålkastarljuset slocknar släcks uppenbarligen även kärleken till Jesus. 

För att som åskådare utröna vad som är äkta eller falskt på kristna scener krävs ibland andeurskiljning. Det innebär att vissa troende utrustats med en särskild andlig gåva att särskilja det genuina från det oäkta. Kanske har du varit med på kristna möten där de flesta deltagare beundrat det som förmedlats från scenen medan du själv haft en obehaglig känsla av andlig tomhet? Detsamma kan gälla bejublad kristen sång och musik, som tekniskt varit närmast fulländad, men där du upplevt endast själens rörelse.

Det kan även vara det omvända förhållandet. En förkunnare eller musiker har kritiserats, men du upplever själv en stark andlig sanktion från Herren. Vad jag försöker säga är: Det behöver inte nödvändigtvis vara fel på din inre kompass. Det kan tvärtom vara så att Anden lagt ner gåvan att skilja mellan andar i dig. Oavsett om du har gåvan eller inte bör vi nogsamt pröva allt som idag framförs på våra estrader. Brukar du göra det?

Det bästa sättet för scenaktiva att bita huvudet av plattformskristendom är att ta ett steg tillbaka. Vi behöver alla med jämna mellanrum ställa oss frågan om vi är samma person på gudstjänstens estrad som i affären dagen efter. Om vi är beroende av syskonens uppmärksamhet för att sjunga, tala, profetera eller vittna är det verkligen fara å färde. Om vi exempelvis inte är beredda att dela vår kristna tro i vardagen - bland vänner, grannar och arbetskamrater - behöver vi be Herren om förnyad kärlek till Honom. Det gäller förvisso oavsett om du står framme på estraden eller inte.

I december 2022 inledde jag och hustrun ett spännande äventyr. Vi började söka spontana samtal med helt vanliga svenskar på gator, torg och andra offentliga platser. Förutom att sprida budskapet om Jesus fick vi på köpet en intressant inblick i svenska folksjälen och en bekräftelse på det andliga krisläget i vårt land.

Hur och varför befinner sig den kristna tron i kris? Den moderne svensken avvisar visserligen inte en andlig verklighet, men den inbegriper numera sällan Bibeln. Dessutom har alternativ spiritualitet, såsom yoga, mindfulness och själavandring, fyllt det givna tomrum som den kristna tron lämnat efter sig. Är vi som troende medansvariga till denna tragiska utveckling? Ja, enligt min analys har sju företeelser i Kristi kropp förvandlat Sverige till ett hednaland.

3. Frånvaro av tjänstegåvor. Förr var apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare vanligt förekommande. Idag har deras antal minskat eftersom de inte identifieras och sätts i tjänst. Efesierbrevet 4 proklamerar att tjänstegåvorna ska ”utrusta de heliga att utföra sin tjänst”. Tyvärr är det endast herden som efterfrågas medan behovet av övriga nonchaleras. Eftersom de inte insätts matas ”fåren” med ensidig ”andlig kost”. Apostelns och profetens budskap uteblir liksom evangelistens och lärarens spetskompetens.

4. Förkunnarkris. Som en följd av tjänsternas frånvaro har förkunnelsens innehåll och tolkningar förändrats. Viktiga predikoämnen såsom uppryckandet, Jesu återkomst och Israels profetiska roll nämns sällan medan ”världens agendor” ges ökat utrymme. Klimat, social rättvisa och HBTQ-frågor ska adresseras, men det måste ske på Bibelns grund. När ängsliga präster och pastorer inte vågat stå fasta vid Ordet har det drabbat både kristna och sökare. Eftersom vi inte heller prövar förkunnelsen får vi ”vindkast i läran”.

7. Synkretism. Starka andliga krafter arbetar för ökad ekumenik och religionsblandning. Att bevara Andens enhet mellan troende är bibliskt, men om främmande teologi och läror sprids via kristna samarbetsorgan är det fara å färde. Idag finns exempelvis kristna förkunnare som hävdar att det finns flera vägar till Gud. Om ekumenik och religionsdialoger leder till spridning av villoläror är det klokare att ägna tiden åt annat.

Flera av dessa brister vidareutvecklar jag i ”Vi behöver en ny reformation”. En omvändelse på nämnda punkter skulle i ordets bokstavliga mening betyda: Vi väljer Guds rike framför världen och sporrar varje troende att vittna. Vi identifierar och ger utrymme till samtliga tjänstegåvor. Bibelns sanningar predikas och passiva mötesdeltagare aktiveras. Ledarskap utses efter bibliska principer och föreningsväsendet fasas ut. Slutligen sätter vi skarpa gränser mot främmande bibeltolkningar och religioner. I egen styrka förmår vi inget av detta, men i Herren är det möjligt!

1. Andlig ljumhet.

Vår kärlek till Jesus har tyvärr svalnat. Vårt intresse för mer pengar, fler prylar och häftigare upplevelser liknar numera världens jakt på desamma. Våra almanackor fylls av ungefär samma saker som de ofrälstas och våra vittnesbörd har blivit sällsynta. Känslan är att många av oss håller en låg andlig profil på arbetsplatser och fritid. Rädslan att stämplas som ”religiös” eller ”intolerant” gör att vi hellre tiger än stör samtidens värderingar.

2. ”Kyrkofällan”.

Bilden av kyrkobyggnaden som Herrens hus är ett tragiskt missförstånd. Tanken har förmodligen sina rötter i Gamla testamentets fysiska tabernakel och tempel. I det nya förbundet bor dock inte Herren längre i vanliga byggnader utan i oss som ”den helige Andes tempel”. Att evangeliet under senare år främst predikats i ”kristna byggnader” är ett av våra största misstag. Måste vi temporärt stänga kyrkorna för att tvingas ut?

5. Passiv möteskultur. När dagens kristna möts till gudstjänst planeras de in i minstadetalj. Endast ett fåtal av deltagarna, såsom herden och mötesledaren, förväntas vara aktiva. Majoriteten förvandlas till passiva åskådare som konsumerar regelbundna ”föreställningar”. Istället för att predikan kompletteras av en ström av spontana yttringar blir det en liturgi utan spontanitet. Denna obibliska möteskultur har tillåtits fortgå trots att Gud genom Paulus säger att ”var och en” ska bidra.

6. Föreningsväsende. Församlingen är en kropp med Jesus som huvud och Anden i varje troende. Idag liknar dessvärre många kristna gemenskaper föreningar. Vi svänger oss med obibliska begrepp som valberedning, medlem, matrikel och andra föreningstermer. Bibelns äldste har ersatts av styrelser, som sällan väljs efter Paulus kravlista utan på förslag av en valberedning. Avslöjande nog söker vi även föreningsbidrag och accepterar ”munkavle” i frågor där stat och kommun proklamerarannan syn än Bibeln. Lät sig urkyrkan ”tystas” för pengar påsamma sätt?

Jesus berättade en liknelse om en såningsman. När han sår sprids fröna med vinden till olika ställen. Så är det även för oss att sprida evangeliet. Jesus förklarar att våra ord kan hamna på fyra olika "landningsplatser" med varierande växtkraft. Låt oss utforska varför tre av dem inte ger frukt.

1. Vid vägen = Förstår inte budskapet

För en tid sedan träffade vi en kvinna på en ICA-parkering. Hon bar ett vackert utsirat kors runt halsen och jag frågade strax om hon var kristen. Hon svarade: ”Ja, jag föddes som kristen.” Med Bibeln som riktmärke är detta dessvärre en teologisk omöjlighet. Ingen föds som kristen av sin saliga mor.

Hur vet vi det? Jo, Jesus sa att alla måste ”födas på nytt". Det måste således till ett val att födas andligt här på jorden. Det kallas ”omvändelse” och är vad det låter som: Från att ha gått från Gud vänder du dig 180 grader om och går mot Gud. Du ber om förlåtelse för dina synder och döps i vatten. Då ger Gud den helige Ande som gåva. Detta är även ”inträdesbiljetten” till evigt liv eller ”himlen” som vi kallar det. Antingen hade den trevliga kvinnan på parkeringen omvänt sig senare eller var hon inte född på nytt.

2. Stenig mark = Tar emot, men överger vid motstånd

Vissa tar glatt emot Jesus och blir födda på nytt. Då kommer man förr eller senare stöta på motstånd. Det kan vara från vänner, släktingar, partner, arbetskamrater, samhället, arbetsgivare eller okända. Om du aldrig stöter på andligt motstånd är det en varningsflagg: Hur öppen är du med din tro? Håller du inne med din bekännelse i rädsla för vad folk ska tycka? Är du så rädd om ditt rykte att du aldrig vågar vara ”en dåre för Jesus”? 

Nyligen träffade vi en äldre man. Han upprepar att han är ateist, att man måste klara sig själv, att ”Bibeln är fantasier” och att ”världen funnits i miljarder år”. Så kommer en jämnårig kvinna och han frågar henne: ”Tror du på Gud?” Hon svarar: ”Ja, och min gubbe sa också att allt inte bara kan vara slut!” Det kändes som att Gud skickade den gamla damen i rätt tid.

Att någon avvisar evangeliet är en ringa form av motstånd. Förföljelse är när man fryses ut på sin arbetsplats eller privat för att man står upp för Bibeln. Man kanske mister sitt jobb som 38-åriga läraren Selma Gamaleldin i Göteborg. Hon vägrade kalla en pojke på skolan för ”hen” och blev avskedad. Selma valde hellre att förlora sitt arbete än att kompromissa med sin tro. I Kina och Mellanöstern är det livsfarligt att vara kristen. Kan vi inte ens nämna Jesus när andra fängslas och dödas? Välkommen ut från "stenmarken" och våga möta motstånd för din tro.

Det finns nämligen ett annat bedrägligt andligt tillstånd vi skulle kunna kalla ”kulturkristendom”. Det är de som gillar den sociala och vänliga kulturen i en församling, men som aldrig blivit pånyttfödda. De kan vara medlemmar i församlingen och även inneha diverse uppdrag. Det är dock som att stiga på fel flyg och tro sig vara på väg till Paris, men i verkligheten färdas mot London. Det blir självklart en chock när man vid resans slut anar siluetten av Big Ben istället för Eiffeltornet.

Ditt namn i en matrikel, flitiga kyrkobesök eller uppdrag i en kyrka gör dig alltså inte till Guds barn. Inte heller att vara allmänt trevlig, plikttrogen eller skötsam. Den goda nyheten är att den som under många år inte förstått det när som helst kan överge "livet vid vägkanten".

3. Bland tistlar = Hör ordet, men kvävs av bekymmer, rikedom och njutning.

Den tredje jordmånen är bland tistlarna. Här börjar det brännas rejält för många kristna i Sverige. Är det något som ”kväver Gud” i våra liv, så är det jakten på pengar, bilar, båtar, husbilar, husvagnar och fritidshus. Eller varför inte häftiga resor och upplevelser att lägga upp på Facebook?

”Tistelmänniskan” är kontstant stressad av sin jakt. Att prata om Gud med ”tistelmänniskor” är inte enkelt. Svaren blir underförstått: ”Slösa inte min tid. Jag har varit kristen i många år och går i kyrkan en hel timma på söndagar! Gå så jag kan fokusera på mitt bankkonto och min aktieportfölj”. Som om en timme i en viss byggnad skulle rättfärdiga ”ett liv bland tistlarna” veckans övriga 167 timmar? Vet du att en timme utgör 6 promille av vår tid varje vecka? Hur prioriterar vi övriga 99,4 procent? Förresten blir man inte en kristen för att man går till en kyrka lika lite som man förvandlas till en häst för att man besöker ett stall. Om du lever för rikedom och njutning råder jag dig att komma ut från tistlarna.

Vintern 2023 hörde vi om väckelsen på universitet i amerikanska Asbury. Nu färdas människor långa sträckor till lilla Lindesnes på Vigeland i Sydnorge för ett vidrörande av Gud. Finns det några gemensamma kännetecken på dessa och andra kristna väckelser?

Intresset för universitetet i den sömniga småstaden Asbury visste inga gränser. Kristna från hela världen reste långväga till det som beskrevs som en plötslig och oväntad "väckelse" eller "förnyelse" bland främst andligt hungrande studenter. På Youtube postades mängder av videoklipp med gripande intervjuer och mötesbilder från den fullpackade skolans aula. Frågan kring varför Gud för andra gången utvalt denna lilla ort i Kentucky ställdes såklart. Är det något särskilt med Asbury eller kan väckelsen komma var som helst när som helst?

En av de mest tongivande krafterna i mötena är sångarevangelisten Arthur Robertsen. Han uppvisar en befriande avslappnad attityd till det som nu sker i Lindesnes. Hans förkunnelse är på samma gång skämtsam och allvarlig. Den levereras dessutom i en folklig ton så att många kan identifiera sig med predikan. Den som förväntar sig djupa teologiska krumbukter bör således söka sig någon annanstans. Väckelse är allt som oftast karaktäriserad av jordnära bibliska sanningar och mötena på sydnorska Vigeland är inget undantag från den regeln. 

Det saknas, tack och lov, tre saker i den nu pågående väckelsen i Lindesnes:

För det första saknas pastorer som ska "hålla ordning" på Andens verk. Herdar är viktiga och bra på mycket (jag har själv tjänat som sådan), men risken är stor att de försöker "kontrollera" nya och obekanta andliga skeenden. Att tillåta den helige Ande att själv både utföra och styra sitt eget verk är absolut att föredra. Vi kan snabbt och omärkligt "döda en väckelse" genom att försöka kontrollera den. 

Förutom nämnda kännetecken på väckelse bör även evangeliet självt nämnas. Sökare måste få höra korsets oförfalskade budskap genom kraften i Jesu blod och de redan frälsta om andlig förnyelse och Andens dop. Detta bekräftas redan år 1907 gällande pingstväckelsen i Norge av en metodistpastor och återges i "Midnattsropet" av Henning Thulin. Då handlade närmast alla vittnesbörd om Herrens blod och ingen behövde uppmanas att bedja eller vänta på varandra. "Ofta bad flera på en gång, men det var ingen obehaglig störning i det. Anden var i och över det" vittnar pastorn. Han säger också att väckelsens förkunnelse var enkel och att mötena till stor del bestod av korta personliga vittnesbörd.

Emanuel Minos, den norske troshövdingen, betonar att pingstväckelsen även var en lekmannarörelse. Motståndet mot bibelskolor var således kompakt då man fruktade att de frälsta skulle tappa sin andliga iver på vägen. Den danske metodistpastorn kunde tyvärr vittna om att just detta hände. Redan i början av 1930-talet förlorade väckelsen sin glöd sedan likriktningen tagit över.

Är vi redo att ge Anden frihet för en ny väckelse? 

Nu kommer rapporter från samhället Vigeland i Sydnorge om en liknande väckelse. Även om allt sker i betydligt mindre skala och inte pågår dygnet runt finns  kännetecknen där: Människor får möta Gud till både frälsning och helande på regelbunden basis. I princip varannan helg sedan ett halvår tillbaka färdas andligt törstande människor till Lindesnes på Vigeland. Helgmöten som tidigare samlat endast 10-15 besökare har stigit till senast över 800 personer i det större Betania i maj 2023. Samlingarna ska för säkerhets skull därför framledes hållas i den intilliggande Lindesneshallen med plats för 1 400 besökare. Vad är då hemligheten bakom denna andliga väckelserörelse på Vigeland?

Bibeln proklamerar att alla troende ska berätta om tron på Jesus. Ingen har upplevt frälsning och Andens dop för att därefter gömma undan världens mest kraftfulla budskap. Tvärtom ska vi frimodigt förkunna evangeliet till dem vi möter. Ett enkelt sätt att dela "de goda nyheterna" är via ett personligt nedtecknat vittnesbörd. 

Att alla kristna förväntas sprida tron till andra är en vedertagen andlig sanning. Ändå förekommer det så mycket tystnad och försiktighet kring just det vi ibland lite slarvigt kallar "evangelisering". Bilden av några övertända kristna som ensamma drar lasset av församlingens utåtriktade arbete kommer gärna upp på näthinnan när ämnet nämns. I verkligheten får dessa alltmer lätträknade individer ofta utstå både inre och yttre motstånd då övriga medlemmar finner arbetsuppgiften alltför jobbig. Att ett Herrens vittne inte måste påminna om en framfusig försäljare har vi svårt att förstå.

Mitt råd är att inleda med din bakgrund. Kanske berättar du om din uppväxt och hur du hade det innan du blev kristen. Därefter kan du skriva om varför du vågade ta steget och hur det gick till. Avsluta gärna med att beskriva vad din upplevelse fått för konsekvenser i ditt liv och hur man blir frälst.

Kom ihåg att människor som ska läsa din historia ofta inte har några egna referenser till kristen tro. Undvik därför krångliga teologiska utläggningar om det inte är en omistlig del av din frälsning, men våga beskriva andliga upplevelser. Koncentrera dig på det som är alldeles unikt för just dig. Var ärlig och våga framför allt vara personlig och transparent när du skapar ditt vittnesbörd. Folk vill inte läsa en trist kopia av någon annans resa mot kristen tro. Intresset kommer dessutom öka betydligt när de får veta att du är författaren till det häfte du vill överlämna.

Jodå, den som vill sprida Jesu kärlek behöver emellanåt vara både ihärdig och orädd. Den helige Ande kan dock ge oss det nödvändiga modet att även i obekväma situationer stå upp för tron. För den som känner det svårt att komma igång med just det kan ett smart hjälpmedel vara det egna vittnesbördet. Alla har vi nämligen en personlig berättelse kring vad det var som fick oss att slutligen sätta vår tro till Jesus. Vägen dit kan se ut på tusen olika sätt liksom livets utveckling efter vårt beslut. För egen del bestämde jag mig för några år sedan att skriva ner min unika story. Tillsammans med bilder som hämtades gratis på internet blev det cirka tio sidor i behändigt A5-format. Jag kontaktade ett tryckeri och med lite assistans därifrån gjorde jag strax en beställning på 200 exemplar av häftet. Om du saknar kunskap för att göra detsamma kanske du har en släkting, vän eller annan person som snabbt kan renskriva din handskrivna text. På bilden ser du framsidan på mitt enkla evangelisationshäfte.